Många har nog precis som jag själv just börjat jobba igen efter semestern. Och då kan det vara läge att tänka efter, känna efter och fråga sig om man är nöjd eller inte, och i så fall varför.

Var din egen semester lyckad? Säg inte bara ja eller nej, utan fundera på ditt svar och motivera det för dig själv. Jag tror att många svarar ja om de har gjort något påtagligt, något som är värt att berätta om eller som går att visa upp: en utlandsresa, en nybyggd altan, en tydlig solbränna. Men det kanske inte alltid är de där stora sakerna som gör en lycklig, det kan lika gärna vara de små: fika i trädgården med familjen, ta ett kvällsdopp, gå en sväng på IKEA, ligga och läsa så länge man orkar på kvällen.

Jag brukar faktiskt uppskatta ljudet av regndroppar mot markisen där hemma också. Inte för att jag älskar dåligt väder, utan för att jag tycker det är skönt att vara just hemma när det där ljudet hörs. Ljudet är nämligen exakt detsamma som när regnet trummar mot tältduken på fjällvandringen eller mot kapellet på båten, och i de lägena är man mycket mer beroende av vädrets makter än hemmavid. Och att vara arg på det dåliga vädret har man inte mycket för. Men just vädrets nyckfullhet tror jag gör oss svenskar till njutningsfulla utomhussittare; eftersom det ofta inte går, så måste man passa på när man kan.

 På midsommarafton hängde regnet i luften (innan det kom ner, alltså). Vi dukade förhoppningsfullt ute på gräsmattan och påbörjade måltiden där, men sedan fick vi i hast flytta in och trängas alla nio under ovannämnda markis, till ljudet av, ja just det: ett hemtrevligt smattrande. Och vi hade hur mysigt som helst!

Man tjänar på att vara realist också, inte bara optimist. Mycket tid går även under semestern åt till alldeles vanliga, triviala saker som att laga mat, hänga tvätt och ta sig dit man ska och hem igen. Alla dygnets ungefär 16 timmar vaken tid kan inte rimligen utnyttjas till det man helst vill; man får vara glad för de stunder som blir av.

Sensmoral: 1. Ha inte för höga förväntningar. 2. Var nöjd med hur det blev. (Det är bättre att vara på gott humör än på dåligt). /Anna

Jag anser mig inte vara en särskilt konservativ person, tvärtom! Men när det kommer till semlor överraskar jag både mig själv och min omgivning med att kraftfullt försvara gamla goda traditioner. Jag blir nämligen uppriktigt upprörd när semlorna kryper fram i cafédiskarna strax efter jul. Nästan två månader innan fettisdagen!

Man kan ju tycka att var och en fritt ska kunna bestämma när hon eller han vill ha sin semla, och det är väl för all del en god tanke. Om det inte vore för att semlor faktiskt är ett bakverk som inte håller måttet som åretruntfikabröd. När februari kommer är ju alla tjuvstartare redan helt trötta på de mättande bullarna, och för mig som gått och hållit mig och längtat fram till den magiska fettisdagen, får det förödande konsekvenser – jag hinner knappt börja min semmelsäsong innan alla andras tagit slut. Jag har varit med om att servitriser tittat snett på mig som om vore jag en galning när jag inte ont anande frågat efter semlor strax efter fettisdagen. ”Nää, de är slut för länge sen”, har de svarat med höjda ögonbryn, och jag har besviken fått lämna caféet med ostillat semmelbehov.

Jag skulle vilja hävda att storheten med semlor ligger i att man bara får äta dem under en ytterst kort period om året. Du får längta och vänta och bygga upp en förväntan, innan du äntligen får sätta tänderna i den fluffiga gräddbullen. Åt man semlor året om, som en annan Ture Sventon, är jag rädd att ens intresse för semlan skulle krympa rätt snabbt. För handen på hjärtat – är den så himla god egentligen?

/Elin

Här kan du fördjupa dig i frågan:

Sydsvenskan reder ut begreppen

Sällskapet Ture Sventons vänner kartlägger partiledarnas semmelvanor

Semlor

av Maria Öhrn 

Fikadags

av Elisabet Andréasson

Bästa bullarna

Ture Sventon i Paris

av Åke Holmberg

cd-bok inläst av Helge Skoog