Nu börjar det igen! Racet mot den 24 december, julafton. Affärerna fylls av galna shoppare som alltmer desperat letar efter den perfekta julklappen. Och alla webbplatser, TV- och radiokanaler med aktning vill ha sin egen adventskalender för nedräkningen till julefriden, lucka för lucka. Klassikern är alltid julkalendern i svt. Den sänds varje dag från 1 december fram till julafton den 24 december. MEN 1977 års julkalender Fem myror är fler än fyra elefanter sändes faktiskt från den 27 november, eftersom den hade 28 luckor, en för varje bokstav. Den är min ”all times” favorit, fast jag bara var 4 år när den sändes första gången. Julkalendrarna har avlöst varandra och blivit en tradition som jag bara måste se varje år.  Stjärnhuset var SVT:s julkalender 1981. Det året var jag 8 år och kunde bara inte slita mig ifrån TV:n. Jag minns särskilt en kväll när jag missade programmet, och eftersom detta var på stenåldern innan VHS och svt play mm så hade jag ingen möjlighet att se avsnittet i efterhand. Jag frågade min kusin om vilket stjärntecken som man klistrat på kalendern den kvällen och ve o fasa! Han sa fel till mig! Jag ägnade många timmar till att försöka gnugga bort och rätta till det som blivit fel….

Andra favoriter är:

Julpussar och stjärnsmällar, 1986

Håll huvet kallt , 1994

LasseMajas Detektivbyrå, 2006

Allrams höjdarpaket, 2004

 Superhjältejul är årets kalender och den verkar bli lovande.

Det blir helt enkelt mer jul i år igen,

Cajsa Broström

Jag har alltid tyckt om, och tycker FORTFARANDE mycket om visor för barn. Det finns SÅ många med bra melodier och texter så  jag FÖRSTÅR inte varför så många förleds till att bara lyssna på ”popmusik” från förskoleåldern. Tänk vad de går miste om, och inte minst deras föräldrar…

Favoriter just nu bland ny ”barnmusik”:

Orkester Pop: Räkna med skägg. Jättebra låtar och texter som bl a har framförts i Bolibompa som ”Två på en tandem…” och ”Sju styckendagar är det på en vecka…” och den rockiga ”Två killingar…”

Kommissarie Tax - 10 låtar och ett mysterium. Med bl a RolfLassgård, JosefinNilsson, Stefan Sundström och Wille Crawford…

Mikael Råberg: Min tyrannosaurus Rex. Claes Janson m fl har lånat ut sin ljuva röst.

Och så en ny boksamling med sånger för barn:  Våra bästa barnvisor. Den innehåller allt från gamla goda klassiker till sprillans nya låtar från bl a tv och film idag. Men den innehåller inte några bilder för barnen att titta på under tiden, det brukar annars vara uppskattat. Just den här passar den sångsugne föräldern som föddes på 70-talet. Ett plus är notboxar som även visar hur man tar ackorden på piano.

En annorlunda svensk spelfilm för förskolebarn med hög igenkänningsfaktor (bla alla små barn i stickade mössor och gula galonisar och stressade mammor), inte tecknad utan med riktiga och bra skådespelare är Pirret. Helt underbar! Sara, fem år, upptäcker att hon kan flyga, eller sväva, men bara ibland, t ex när hon sträcker sig efter något hon gärna vill ha. En charmig och upplyftande film som plattar till mobbare på ett sätt så att också en 3-åring kan känna igen sig och förstå. Medverkande är bl a Frida Hallgren och Claes Månsson.

/Mamma Annika

Nyligen hade en av mina absoluta favoritungdomsböcker premiär som film. Nämligen Johanna Thydells bok, I taket lyser stjärnorna. Jag tycker att det är en väldigt bra bok som fick mig att både skratta och gråta. Mest gråta måste jag nog erkänna.. Men den var ändå en fantastisk läsupplevelse. Nu går jag och velar, borde jag se filmen eller inte? Jag är rädd för att jag nog kommer bli besviken. Det är ofta svårt att göra bra filmer på riktigt bra böcker. Detta har också diskuterats här i bloggen tidigare.

Men det finns också exempel på böcker som blivit film där jag faktiskt, trots att jag är en bokälskare, har tyckt att filmen varit bättre än boken. Ett exempel på detta är Sagan om ringen-triologin, jag har aldrig orkat ta mig igenom böckerna men filmerna tycker jag väldigt mycket om. Den första filmen har jag dessutom sett flera gånger.  

Nu i slutet av februari har Stieg Larssons romansuccé Män som hatar kvinnor premiär som film. I fredagens DN kunde man läsa en lång artikel om inspelningen av filmen och förväntningarna verkar vara skyhöga. Jag är redan inställd på att bli besviken, men kommer antagligen se filmen av ren nyfikenhet.

Nästa helg är det dags för Oscarsgalan och jag vet i alla fall en bok som blivit film som är nominerad, nämligen Revolutionary road. Revolutionary road är en roman av författaren Richard Yates och nu när filmen blivit så populär så har det även märkts ett uppsving för boken, i alla fall här på biblioteket.  Jag har inte läst boken men är ganska sugen på att se filmen. Kanske det är så man ska hantera böckerna som blir film? Har du läst boken så se inte filmen men har du inte läst boken så se filmen….eller vad säger ni? Ska man se sina favoritböcker som film?

/Linda

Böcker som filmatiseras, kan de verkligen bli lika bra som boken? Mitt svar är nej! Det är ytterst få filmer som enligt mig kan leva upp till samma kvalitet som böckerna. Antagligen beror det också lite grann på mig att jag har väldigt stora förväntningar på en film när jag tidigare läst boken och blivit frälst. Här kan jag ta exemplet Eragon, fantasyboken skriven av en då 17-årig kille. Fantastisk tyckte jag om boken när jag var klar, fruktansvärt dålig tyckte jag om filmen när jag var klar med den.

Filmer som dessutom ändrar radikalt på innehållet i en bok ska vi inte tala om. Vad är det för dumt påhitt? Här har jag skräckexemplen Djävulen bär Prada samt En ring av järn. I och för sig bör det sägas att har du inte läst någon av dessa böcker blir du säkert inte besviken, men har du gjort det inser du ganska snabbt att filmerna skiljer sig väldigt mycket från böckerna på ett väldigt irriterande vis.

Vad som är lite underligt är att jag ändå fortsätter titta på filmatiserade böcker även fast jag vet att jag med största sannolikhet kommer att bli besviken. Varför? Ja, antagligen lever jag väl på hoppet och tror att någon gång kommer det komma en film som är lika fantastisk och underbar som boken bakom. Just nu väntar jag med spänning på ”Marley och jag” som snart ska komma på bio. Kanske, kanske är det just den här filmatiseringen jag gått och väntat på…

/Karin

Alla har en åsikt. De flesta har en favorit och nästan alla har en som de tycker illa om.

Det är såklart julkalendern som visas på tv som jag menar. Nu när vi är drygt en vecka in i december så har kanske de flesta hunnit bilda sig en uppfattning om vad man tycker om årets julkalender. Ris eller ros? Jag tycker att det har varit ovanligt lite åsikter om julkalendern i media i år eller vad säger ni? Men jag har i alla fall hunnit bilda mig en uppfattning och jag gillar inte årets julkalender. Jag får erkänna att jag inte har sett alla avsnitt men känner ändå redan nu att den inte är min typ av julkalender. Det är för lite jul. Jag tycker om när det är riktigt mycket jul och riktigt mycket snö(kanske beror det på att jag är skåning?). Detta är min åsikt om hur julkalendern bör vara och alla har ju som sagt en åsikt. Så vad är din åsikt? Vad tycker du om årets julkalender? Och vilken är din favorit av alla de kalendrar som visats på tv? Min favorit är Trolltider, den får jag en riktigt bra julkänsla av. LasseMajas detektivbyrå är en annan som jag tyckte var fin. När karusellerna sover är däremot en julkalender som jag också tyckte att det var för lite jul i och framförallt för lite snö….

Du vet väl att om du vill se din favorit igen så har vi flera julkalendrar på DVD som du kan låna hem. Gör det! Spendera en helg med din favoritkalender och få den där riktiga julkänslan!

/Linda

Jag har just sett en film från Norrlands inland som jag tyckte mycket om: Järnets Änglar med Agneta Fagerström-Olsson som regissör. Den utspelar sig på en ort som verkar vara Malmberget och med LKAB’s stålverk som en stor mörk borg i bakgrunden. Det dunkar och ryker dag och natt. Filmen följer tre olika kvinnors liv i denna karga miljö. Det som förenar dem är att de sjunger i samma band och naturligtvis att de arbetar på stålverket. De kallar sig och alla andra kvinnor på samma arbetsplats för Järnets änglar. De längtar efter kärlek, att flytta från stan, om att resa och en av dem om att förverkliga sin dröm om att bli sångerska och låtskrivare. Skådespelarna är suveräna. En livfull film som jag vill rekommendera!

/Annika