Härom kvällen så tittade jag på ett tv-program jag spelat in. Det hette 10 i topp – 50 år.
Det handlade om det populära radioprogrammet som sändes klockan 15 varje lördag i många år och som var veckans höjdpunkt för många tonåringar i början och mitten av 60-talet och absolut för mig.
Jag funderar ofta på hur den mänskliga hjärnan fungerar. Vad är det som gör att jag när jag hör en poplåt jag inte hört på 45 år kan sjunga med och texten bara finns där? Nuförtiden tycker jag att det är så lätt att glömma det man lärt sig… alldeles för snabbt…
Programmet bjöd på en massa musiksnuttar och intervjuer med åldrade idoler och jag bara njöt! Kanske är den ohämmade nostalgin ett tecken på jag på något sätt lever kvar i det förgångna? Visst, jag har inte så bra koll på popmusiken efter 1972… Och jag erkänner att 60-talets popfrisyrer är något jag fortfarande tycker är mycket klädsamt på unga män. Jag har så svårt för alltför kortklippta gubbfrisyrer! På ungdomar alltså! Dock kan jag tycka att det ger en känsla av övervintring att ha kvar sitt 60-talsutseende högt upp i medelåldern. Men det kan också vara charmigt! Och absolut tillåtet!
För oss som levde då och som fortfarande lever och har präglats så mycket av den här tiden och musiken så finns ett stort urval av 60-talsmusik att låna på musikbiblioteket och såklart att ladda ner från både Youtube och Spotify.
Yeah!
Anngerd
webbplatsen
vasterasstadsbibliotek
Hihi, jag skrattade gott åt din rubrik! Jag är inte heller förtjust i militäriskt kortklippta pojkfrisyrer, just nu går faktiskt trenden tillbaka till 60- & 70-talet vad gäller pojkars frisyrer. Det tänkte jag på sist när jag satt och tittade i skolkatalogen med Selma. Många killar får odla sitt svall igen. Trevligt! För övrigt tror jag att det är ganska vanligt att man fastnar i den musiken som man gillade när man var i sin glans dagar, så att säga!
/Carin S
Det låter lovande det där med frisyrerna!!