Barndomsskildringar är sällan något jag läser för att underhållas. Snarare är det med en fundering hur överlevde barnet eller snare hur mår barnen idag som vuxna? Under vintern 2011 har det släppts en svensk skildring av en kvinna som växte upp med många syskon och en mamma + många pappor. Innan jag själv läste boken så har jag sett att den diskuterats på bloggar och på olika sajter på Internet. Det finns två läger där. Dels dom som säger att författaren ljuger och att som barn måste man förlåta sina föräldrar och dels dom som säger att mamman tillhör inte deras favorituppfostrare och som barn har man rätt att säga upp föräldraskapet.
För min egen del läste jag boken och funderade på vilka fasor som var värst. Jag kom på mej själv att hålla andan. Så där jag gör när något gör ont och kroppen ställer in sej på fara, där emellan tänkte jag ”Fy fan” mer än en gång. Felicia försvann och jag är inte förvånad, hur skulle jag själv som barn ha reagerat i olika situationer? Det som gör mej mest förbannad är var fanns andra vuxna, hade hennes mamma en sån makt att ingen reagerade på vanvården eller är det OK att behandla barn så här?
/Maria V
webbplatsen
vasterasstadsbibliotek
