Skönlitteratur, oavsett om det är romaner, poesi eller pjäser säger mycket om den tid de blivit skrivna i, vad som rör sig på agendor och i huvuden på dem som levde då… Fingret sätts på attityder, tendenser, rådande ideal, hur vi upplever den tid vi lever i, hur vi vill vara, vår livsstil, våra våndor och glädjeämnen, mentalitet, vilka förväntningar vi har på oss själva och andra. Kort sagt, vilka likriktningar som är på modet. Och också vad som händer i vårt land och i världen och hur det påverkar oss.
Jag har läst några samtidsromaner från båda sidor sundet, Öresund, och så en från Norrland, som finns i pocket:
Amanda Svensson: Hey Dolly. Det här är en originell debutbok om en egensinnig ung kvinna i Malmö som går sin egen väg men som absolut är beroende av andra fast det tar tid för henne att upptäcka hur och varför. Hon heter Dolly och påminner mig om flickan Diva i boken av Monika Fagerholm. En annan ung kvinna som ännu inte har stelnat i formerna, som så lätt händer när man blir äldre och anpassad. Båda har ett eget och spännande språk. Visserligen uttrycker sig Amanda Svensson lite väl för explicit för att jag ska kunna rekommendera boken till min mamma men hon skriver trots allt med finess, svärta och humor. Hon leker med tankar och meningar, förvånansvärt vuxet för att vara så ung. Poetisk om än lite rå i tonen.
Marjaneh Bakhtiari är dotter i en invandrad familj från Iran och har skrivit två uppmärksammade och mycket välformulerade böcker…där hon inte direkt gör upp med ämnet invandrare kontra svennar eller svenskhet, det kanske inte går att ringa in eftersom det finns så många variablar, men hon står väl förankrad med fötterna i flera läger och synar fenomenet från olika håll och hon gör det med humor!
Marjaneh Bakhtiari: Kalla det va fan du vill. Huvudpersonen Bahars föräldrar har kommit till Malmö från Iran och gör verkligen sitt yttersta för att förstå svenskarna, språket och lära sig svensk kultur. Hennes mamma bjuder hem alla i ett hopp om att knyta band men ingen bjuder inte tillbaka. Välvilliga lärare och andra försöker också bjuda till men situationerna med missförstånd blir både komiska och ibland pinsamma. Bahar blir ombedd att representera invandrarungdomarna i TV och förargas över att alla redan tror att de vet vad hon ska säga, att hon är den stereotyp som de förväntar sig att de alla är. Hon som har bott hela livet i Sverige och umgås med svenskar.
Marjaneh Bakhtiari: Kan du säga Schibbolet? I Bibeln finns ett stycke som beskriver en grupp människor som ska ta sig över en flod som är vaktad. Vakterna ber dem att upprepa ordet ”Schibbolet” för att deras dialekt ska avslöja deras tillhörighet vilket är avgörande för om de blir översläppta eller dräpta istället.
När systrarna Parisa och Baran ska resa till Iran för att hälsa på släkten där så förföljs de av rädslan för att de omedvetet ska överskrida lagarna och bli arresterade för någon bagatell. Döm av förvåning när de istället möter ett helt annat land än vad de har föreställt sig; ett där kusinerna visar sig vara gräsligt rika och bor i ett område av Teheran som liknar boulevarderna i Paris, ungdomarna kör runt i stadsjeepar och flirtar hej vilt med killar i taggiga frisyrer, ansiktsoperationer hör till vardagen, alkoholen flöder, kapporna är korta och tjata och sjalarna sitter så långt bak på huvudet att det är ett under att de alls sitter kvar.
När Parisa kommer hem är hon nästan arg på sina föräldrar för att de faktiskt flytt från Iran, men bara nästan, för trots allt så har de ju sina svenska pass och sin frihet. De ungdomar hon har träffat i Teheran har minsann verkat otroligt lyckliga och glada men innerst inne vet hon att deras krampaktiga glädje är en sorts protest mot en regim som kan arrestera en flicka för att hon har stoppat ner byxorna i stövlarna, trots att det har varit modernt hela vintern. Och händer det mer än en gång så förstörs alla möjligheter i personens framtid i landet.
Hur är det att flytta till ett nytt land med ett helt annat språk och kultur än vad man är van vid? Där ingen vet vem du är, vad du har gjort, vilken ”status” du har haft tidigare, eller vilken som är din”identitet”, kanske inte ens du själv längre?… Alla känner vi oss lite utanför i det läget och blir bemötta lite med skepsis. Ännu svårare är det för den som är analfabet att erövra och bli förtrogen med att uttrycka sig på ett nytt språk. Det är lättare för den som redan är van att definiera sina tankar och åsikter i språk och skrift. Andra hamnar i stort underläge.
Så över till andra sidan sundet…
Helle Helle har kallas för Danmarks moderna Hemingway för sitt knappa men exakta språk… Trots detta och vardagligheten i händelserna, som oftast handlar om relationer av olika slag, så är de spännande och smått dräpande. Jag vill hela tiden veta mer. Hennes böcker passar oss som drömde om att som barn kunna göra oss osynliga och smyga in i andras hus och hem och genom böcker tar vi oss också in i hjärnan och under huden.
Rödby-Puttgarden av Helle Helle: Jane är drygt 20 år och bor i Rödby tillsammans med sin storasyster och hennes lilla dotter i en lägenhet. De arbetar båda två i parfymeriet på färjorna mellan Danmark och Tyskland. Det är vardagligt gråslask, kärlek och unga och gamla vänner i ett litet samhälle där man inte gör sig några stora illusioner utan knegar på men drömmer gör man gärna om en man med pengar.
Hus och hem av Helle Helle handlar om ett ogift halvungt par som flyttar från Köpenhamn till en mindre ort på landet. Anne har växt upp på orten men i en mycket tillbakadragen familj som få kommer ihåg. Hennes föräldrar är döda. Anne flyttar in i huset några månader före Anders och får lite tid till att upprätta kontakter med nya och gamla bekanta.
Helle Helles böcker är perfekt avkoppling för mig!
Och så drar vi norrut:
Mogen för skrubben av Solja Krapu: Hon skulle bli känd som ”hon som varit inlåst i koperingsrummet”. Eva-Lena Eliasson är högstadielärare i Umeå med man och tre barn och känd för att vara omsorgsfull, petnoga och ambitiös. Alltid iklädd praktiska men dyra kläder i diskreta färger, bekväma skor och alltid lika väl förberedd.
En fredagskväll i oktober när den första snön börjar falla har hon cyklat tillbaka till skolan för att dra några kopior inför nästa veckas lektioner för att på så sätt kunna koppla av bättre under helgen. Cykeln parkerar hon utanför Konsumdär hon först komletteringshandlar lite. När hon är inne i kopieringsrummet går dörren igen, den går inte att öppna inifrån för att skolans automatlås har gått igång, rummet saknar fönster och kallas allmänt för ”skrubben”. Ingen vet om att hon är där och mobilen ligger hemma på laddning. För första gången på mycket länge för hon en möjlighet, om än ofrivilligt, att tvingas tänka över sin så jäktade och kravfyllda tillvaro.
Vi är nog många som känner igen i oss i duktiga Eva-Lena och Solja Krapu har verkligen öga och ord för det komiska i vardagens slit och släp. Hon har också vunnit Svenska mästerskapen i estradpoesi! Läs också hennes dikter, t ex Jag behöver busschauffören..
Det som är skrämmande med bra framtidsskildringar är att man känner igen sig i dem… fast vi inte är där än. Man känner igen tendenser, teorier och trender som finns omkring oss redan idag men tillspetsade.
Ta tex Never let me go av Kazuo Ishiguro. Till synes är de vanliga elever på en engelsk internatskola. Deras vardag skulle kunna vara just nu men med inslag som alltmer påminner om framtiden. Snart får man veta att de är ämnade ett annat öde. De är föräldralösa, i laboratorier framklonade barn, vars livsmål är att donera organ till oss vanliga människor, så många som det går fram tills att de dör, vanligen i 30-årsåldern.
Än så länge lever just de här ungdomarna i en skyddad tillvaro, ännu ej medvetna om sin uppgift eller sitt utanförskap. Har klonade varelser en själ? Är de att betrakta som levande varelser? Har de rätt till att leva ett humant liv eller kan man lika gärna hantera dem som boskap? Kazuo Ishiguro skildrar dem som vem som helst av oss, fyllda av känslor och tankar, längtan, intriger och drömmar, allt som hör livet till.
Allt för min syster av Jody Picoult: Förr i tiden, särskilt i högre ståndskretsar var det praxis att skaffa ett andra barn i reserv ifall det första skulle råka dö, för att försäkra sig om att få en arvinge som bär släktens namn vidare. Men hur kändes det, att vara nr 2, reserven? Det vet Anna. Hennes storasyster har sedan småbarnsåren haft en ovanlig form av leukemi. Annas embryo valdes ut av specialister för att hon kunde matcha vad systern behövde, en sk ”designerbaby”. Anna föddes för att bli reservdelsmännisska och evig donator. Från början handlade det bara om att blod skulle tas från navelsträngen i saband med födelsen, så småningom blir ingreppen fler och större med benmärgstransplantationer, överförda stamceller och så det, som till sist får Anna att söka upp en avdvokat för att få laglig hjälp med att överta rätten till sin kropp, en njurtransplantation. Och det är inget lätt beslut för en trettonåring.
Vill du läsa en tidlös bok?:
Italo Calvino: Den tudelade visconten ; Klätterbaronen ; Den obefintlige riddaren. De finns utgivna var för sig men författaren tänkte sig de tre tillsammans inom temana självförverkligande på gott och ont. Lagom till sommaren har de tre delarna givits ut i en enda pocketvolym. Fascinerande läsning!
Vill du ha en spännande bok som räcker ett tag? Jag har fastnat för Kate Mosse’s historisa mysterier i södra Frankrike med parallella handlingar i historien och nutid: Labyrinten och Kryptan.
/Annika
webbplatsen
annikasimms
kristinaost
vasterasstadsbibliotek
