När sommaren kommer smygande börjar jag längta efter att läsa Agatha Christie. I vanliga fall läser jag inte särskilt mycket deckare, jag gillar inte att bli skrämd, och jag är inte alls speciellt förtjust i mordgåtor som utspelar sig i nutid. Men det är något visst med Agathas Christies böcker. Det är en stämning i dem som passar perfekt med mitt somriga semestertillstånd. England under första halvan av 1900-talet. Tedrickande damer och herrar som till och med mördar på ett belevat sätt. Listiga detektiver som smuttar på en kopp kaffe eller glas likör samtidigt som de fogar pusselbit efter pusselbit av mysteriet samman tills motivet avslöjats, den skyldige erkänt och allt ställts tillrätta. Nog kan dessa luttrade detektiver uppröras ibland, bli indignerade eller känna avsky för förrövarens nedrighet, men oftast betraktar de omvärlden med ett jämnmod som får mig att slappna av i soffan eller hängmattan. Det är inte så farligt trots allt. Men ändå tillräckligt spännande för att jag ska vilja veta hur det går.
Många moderna läsare kan nog uppleva Agatha Christies deckare som rätt så mossiga, men det är just det mossiga som jag gillar! Att böckerna har några år på nacken gör dem också intressanta på mer än ett plan; de är nämligen fyllda av fördomsfulla åsikter och uttryck, som någon vettig människa idag aldrig skulle sätta på pränt. Man kan som nutida läsare förfasas och samtidigt klappa sig själv på axeln för att man ändå är lite vidsyntare än de var på Agatha Christies tid, åtminstone så som hon skildrar den.
En annan positiv sak med Agatha Christies deckare är att de finns i så stor mängd! På bibliotek brukar de finnas i långa rader, och på antikvariat brukar jag alltid kunna fynda ett exemplar oavsett på vilken ort jag befinner mig. I sommar kan man dessutom se Agatha Christies hjältinna miss Marple lösa mysterier på fyran varje onsdagkväll. Härligt!
Själv föredrar jag dock Agatha Christies andra huvudperson, Hercule Poirot, framför den lite mindre självgoda miss Marple. Jag gillar nämligen att han är så ogenerat övertygad om sin egen storhet. Hans omgivning må uppfatta honom som en knasig liten man med underliga idéer, men själv upplever han sig som ett levande underverk med en oerhört stilig mustasch. Mycket avundsvärt, anser jag! En smula av den inställningen hoppas jag smittar av sig på mig under semestern. Jag tror nämligen att många av oss skulle må bra av att bli lite mer som Hercule Poirot.
/Elin
webbplatsen
annikasimms
kristinaost
vasterasstadsbibliotek
2 kommentarer
22 juni, 2009 kl 6:13 f m
Åh, jag vill också vara som Poirot! Det får bli sommarens mål!
3 juli, 2009 kl 9:55 f m
När jag gick på högstadiet var jag ett stort Christie-freak, det gällde att hitta så många titlar som möjligt på bibblan. Det fanns faktiskt många på det lilla biblioteket i Hagfors på 60-talet. Men jag håller med dig, Hercule Poirot var den största favoriten, jag var inte alls så förtjust i Miss Marple, men något som jag tyckte var ännu tråkigare var när (jag tror de hette så) paret Evans var huvudpersonerna. Men miss Marple i TV, henne gillar jag!