En sak som man inte riktigt har koll på som barn är att det finns något som heter ”naturlagar” och som liksom anger förutsättningarna för vad vuxna människor tycker är ”normalt” eller ”omöjligt”. För ett barn är det lika märkvärdigt att pappas skägg växer ut igen varje dag som det vore om grannens riesenschnauzer skulle flyga förbi utanför fönstret på 8:e våningen (i horisontell riktning alltså, inte vertikal…).
Med ålder och erfarenhet är det dock oundvikligt, och ibland även livsavgörande, att man börjar ta en del saker för givna. Till exempel är det rätt väsentligt för överlevnaden att så snart som möjligt begripa att omgivningen INTE försvinner när man håller för ögonen. Det vore ju ganska förödande om man skulle råka ut för ett rån eller hamna mitt i en sammandrabbning mellan två huligangäng och rådigt försökte åtgärda situationen genom att blunda.
Dock, av ren slentrian börjar vi nog i största allmänhet ta det mesta för givet alldeles för fort. Och det är synd tycker jag. Jag menar, håll med om att en av de största gåvorna man kan ha är att vara lättroad! Att åka hiss och plötsligt börja fundera över hur sjutton det är möjligt egentligen att konstruera en sån grej. Eller att sitta framför datorn och inse att man den senaste kvarten fascinerats över att pilen rör sig på skärmen när man rör musen, att man kan komma till andra sajter genom att peka på ställen på skärmen med en plastgrej man för runt på bordet, ja, att det över huvud taget FINNS sajter att gå in på!
Den norske författaren Jostein Gaarder är en mästare på att förmedla den här känslan av förundran inför världen. Hans böcker genomsyras av filosofiska funderingar och små utläggningar om hur fantastiskt det är att vi över huvud taget knallar runt på den här planeten. Eller det är snarare meta-funderingar; han påminner oss om att det faktiskt ÄR fantastiskt, oavsett om vi blivit vuxna, vana vid världen och inte ser det förunderliga längre eller om vi ser på den med ett barns ögon.
Gaarder blev internationellt känd i början av 90-talet med Sofies värld (1991), som är en odyssé genom filosofins historia i romanform. Ramberättelsen handlar om flickan Sofie som får lektioner i filosofi av en mystisk herre vid namn Alberto. Det kanske inte låter så upphetsande men skenet bedrar å det grövsta. När boken nådde sin vändpunkt blev jag så otroligt förbluffad att jag inte hade blivit mer förbluffad ens om någon hade presenterat giltiga bevis för att wrestling är på riktigt!
Även om Sofies värld är ett mästerverk så tycker jag ändå att Spelkortsmysteriet (1990) är ett strå vassare. I denna bok blandas fantasi och verklighet friskt när pojken Hans Thomas tillsammans med Farsan ger sig ut i Europa för att leta efter mamma Anita som lämnade familjen flera år tidigare. Under resans gång inträffar en rad märkligheter men förutom det är Farsan en filosof av rang:
”Visste du”, fortsatte han, ”att man just har upptäckt en mystisk planet med flera miljoner intelligenta varelser som traskar omkring på två ben och tittar på sin planet genom två levande linser?”
Jag var tvungen att medge att det var en nyhet för mig.
”På den lilla planeten finns ett komplicerat nät av vägar, där alla dessa smarta typer rullar omkring i färgglada vagnar.”
”Är det sant?”
”Yes sir! Och på denna planet har dessa gåtfulla kryp byggt jättestora byggnader som är mer än hundra våningar höga. Och under dessa byggnadsverk – har de grävt tunnlar, som de kan susa fram genom i något slags elektroniska saker som går på skenor.”
”Vet du det säkert?” frågade jag.
”Javisst, alldeles säkert.”
”Men… varför har jag inte hört talas om den planeten förut?”
”Tja”, sa farsan, ”för det första är det inte så länge sen den upptäcktes. Och för det andra tror jag inte att någon annan än jag har upptäckt den.”
”Var ligger den?”
Farsan trampade på bromsen och styrde in till vägkanten.
”Här”, sa han och slog handen mot instrumentbrädan. ”Det är vi som är den mystiska planeten, Hans Thomas. Och vi är två såna där smarta typer som rullar omkring i en röd Fiat.”
Förutom dessa praktverk har Gaarder gett ut flera barn-, ungdoms-, och vuxenromaner. Några av dem är:
Maya (1999) som handlar om en evolutionsbiolog som tillbringar millennieskiftet på en liten ö vid datumgränsen i Stilla havet. Här stöter han på ett spanskt par som har en hel del att tillägga vad gäller tillvarons beskaffenhet. Konstnären Francisco de Goyas tavlor Den nakna Maja och Den klädda Maja blandar sig i handlingen på ett oväntat sätt.
I en gåtfull spegel, (1993) där den döende flickan Cecilia och ängeln Ariel tillsammans utforskar vad det är att vara människa. Cecilia är givetvis nyfiken på den himmelska existensen, men Gaarder vore inte Gaarder om han inte, utan att man riktigt märker det, lyckas vrida till det så att boken egentligen handlar om hur makalöst och speciellt det är att vara människa.
Jag ser Gaarders böcker som en hyllning till den barnsliga fantasin, men i Cirkusdirektörens dotter (2001) reflekterar han över fantasins baksida. Huvudpersonen Petter har på grund av sin ovanligt livliga fantasi gått från att vara ett ensamt barn till att vara en ensam man. Han upplevs av omvärlden som provokativ och något snobbig men väljer även själv att dra sig undan då han tycker att andra människor är begränsade i sitt sätt att tänka. Petter försörjer sig genom att sälja romanämnen till författare med idétorka och nu börjar han oroa sig för att någon av dem ska få för sig att göra processen kort med honom. Därför beslutar han sig för att skriva sitt livs historia som tillsammans med alla de kontrakt han upprättat genom åren ska tjäna som en sorts livförsäkring. I denna historia ingår förstås en del av alla de berättelser som Petters fantasi givit upphov till, och ja, man kan ju inte säga annat än att här är det någon som har en sprudlande aktivitet i hjärnan…
Jag väntar med spänning på nästa bok av denne norske tänkare!
/Maria B
webbplatsen
annikasimms
kristinaost
vasterasstadsbibliotek
