Jag läser med sorg och bestörtning i morgonens tidning om hur ännu ett litet barn med stor grymhet har torterats till döds av sina egna anhöriga. Jag bär med mig en känsla av chock och sorg på vägen till jobbet.
Första tanken är att ja, jag skulle kunna ta livet av någon som har begått en sådan handling, men nej, det skulle inte tjäna något till. Lille Peter får inte livet tillbaka, inte heller blir all den smärta och skräck som han fick uppleva under sitt korta liv oupplevd. Så många ben var knäckta i hans rygg och kropp att han låg förlamad de sista månaderna. Peter blev 17 månader.
Vad vi kan göra är att förebygga. Jag vet att det kanske låter lamt i sammanhanget men jag tror på att försöka få barn, ungdomar och vuxna att ta till sig andras upplevelser genom böcker, film, samtal, text och musik, utställningar, happenings…allt som öppnar ögonen och som tvingar oss att tänka till eller reagera och sedan åter reflektera ”varför och vad och hur”, både om oss själva och andra. Att våga möta sig själv genom möten med andra. Att upptäcka allas våra likheter och olikheter. Att inte minst kunna känna respekt eller bjuda på överseende trots att vi inte alltid helt kan förstå.
Jag skulle inte arbeta på bibliotek om jag inte tyckte att det kändes meningsfullt, även om det handlar om ett indirekt arbete med små medel som inte visar resultat på kort tid, men ett av målen är att hela tiden bevara och sträva efter ETT ÄNNU MER vänligt, jämlikt och vidsynt samhälle. Detta är inget som är nått en gång för alla. Nya generationer behöver sitt till.
Varför är vi så rädda för starka reaktioner? En gång grät jag på ett flygplan för att filmen var så sorglig och gripande. Den handlade om en pojke i USA som hade fått i uppdrag av sin lärare att skicka vidare en god gärning till någon annan, men i all välmening leder detta i alla fall till en tragedi. Trots det ska vi inte låta oss skrämmas till att inte visa civilkurage eller goda handlingar, det vore en katastrof. Filmen bygger på boken ”Skicka vidare”, med samma namn, av Catherine Ryan Hide. Men det blev ett himla hallå för att jag grät, en flygvärdinna var upprörd och bekymrad å mina vägnar halva planet vände sig i sina stolar.
Jag kommer att tänka på alla gånger när jag var yngre och smög mig ut ur biografen utan att se någon annan i ögonen när det borde ha varit tvärtom, man skulle ha pratat om det man sett, startat en diskussion i kaféet efteråt istället för att skämmas för att man var gripen. Men tårar ansågs som en svaghet och görs väl än i vissa kretsar. Om min son grät under en sorglig film skulle jag vara så STOLT över honom men samtidigt orolig för att han skulle bli trakasserad…
Ja, var ska Vi börja? Kanske där, att tillåta oss först och främst att känna och att visa vad vi känner.
Tankar till minne av Peter, Engla, Bobby, Saga, Max och alla andra barn som bragts om livet under fruktansvärda omständigheter i en miljö där de borde ha fått vara trygga.
/Annika
webbplatsen
annikasimms
kristinaost
vasterasstadsbibliotek
