Rådjur i en park

Hoppa till kommentarer

Jag hörde en dikt för en dryg månad sedan, på ett så FINT arrangemang i Konserthuset i Västerås. Det var Tangoafton med först tapas och poesi, sen en dansföreställning och som avslutning kunde den som ville pröva på att själv dansa tango.

 

Vi blev visade till ett dukat bord och kvällens lyrikhovmästare presenterade aftonens Poesi à la carte-menyn. Det var inte lätt att välja men till slut föll vi för: ”Hemliga böjelser à la Blomberg med fond ur skogens dunkla skafferi”. En stund senare kom lyrikhovmäsatern tillbaka och läste upp dikten för oss. Det var Rådjur i en park av Erik Blomberg (1894-1965).

 

Jag har inte kunnat släppa den ur tankarna. Den sitter i min kropp, kryper i min märg.

 

(www.skrivbordsunderlaegg.com)

 

”Jag älskar de små bräckliga rådjuren där de dansa förbi,

lätta och flyktiga som ljusfläckar mellan bokträden,

skygga och ogripbara som skuggor i det sammetsmjuka skogsdunklet.”

—

”Jag vill pressa dem intill mig och krossa deras sköra lemmar,

tills det bedjande guldljuset i deras ögon har brustit

och det oskyldiga blodet börjar droppa.”

—

”Men därför att jag vet och vågar säga det,

skall jag vinna en styrka att skydda de värnlösa,

som inga förmätna våldsverkare skall ha makt att beröva mig.”

 

Den handlar om att värna det naiva, oskuldsfulla och oskyddade. Kanske om att inte frestas till att förstöra det som lätt förstöras kan, med vår inneboende destruktivitet. Vad är denna  destruktivitet ett uttryck för? Vilken sorts styrka söker vi genom den? Maktberusningen av att själv känna sig osårbar i det ögonblick man har övertag? Just för att man har möjlighet och kan, just därför ska det oskyddade brytas ner, knäckas? Detta är viktigt att ägna en tanke ibland.

 

Det finns ett drag av detta i tango. Makt och övertag. Att styra eller styras.

 

Rådjur i en park finns med samlingen Dikter, s 148 (1944)

 

/Annika

 

(www.fotoakuten.se)

1 kommentar

Under Dikter, Poesi