”Musiken ädla känslor föder” heter det.
Tveksamt, mycket tveksamt!
Mitt hatobjekt just nu heter ”I love Europé”. Lyckligtvis finns det fler som delar samma känsla, låten blev effektivt stoppad i Melodifestivalens sluttävling.
Egentligen borde man vara tacksam mot Ingela ”Pling” Forsman, som skänkt oss en text av den här kalibern. Och mot Christer Sjögren; när skrattade man rakt ut senast när man såg den mannen? Jag slår vad om att låten kommer att bli en klassiker, något man plockar fram när man vill ha en riktig kalkonlåt att gotta sig i. Loa Falkmans ”Symfoni” var pompös och hade många kvaliteter, men den här låten toppar den med råge.
Om man ser lite allvarligare på saken så är den här låten ett under av anpasslighet och spekulation. Texten med sina insmickrande rader om Europa och insprängda fraser på några språk (obs från Västeuropa, inte de nytillkomna länderna i öst), melodin med drag av gammal hurtig tysk schlager (någon föreslog också grisfest) och balettens flaggkoreografi på slutet, allt syftar bara till en sak: att flörta med europeiska lyssnare.
DN:s Nils Hansson hade en träffande formulering: ”På sitt sätt är det en mästerlig text. Varje rad kunde vara skriven av Killinggänget; tagen som ironisk humor är den närmast formfulländad i sin kombination av troskyldig dumhet och lam glädje”.
Tack Christer, tack Pling! Ni har gjort en bestående insats för mänskligheten!
Ingemar
På Västerås stadsbiblioteks bloggar kan du säga vad du tycker om det mesta, men tänk på att visa respekt och skriva dina kommentarer i en vänlig ton. Om din kommentar inte har allmänintresse är det bättre du skriver till [webbmaster.bibliotek@vasteras.se]. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som inte följer dessa regler.
webbplatsen
annikasimms
kristinaost
vasterasstadsbibliotek
7 kommentarer
17 mars, 2008 kl 1:24 e m
Jag är ingen Christer Sjögren eller dansbands fan men jag kan ändå tycka lite synd om honom när han blir så hårt ansatt av vissa kritiker. Dansband är dansband man antingen gillar eller hatar det. Han har sin trogna publik, annars skulle han inte kommit med i finalen. Trots allt så är han en proffsig artist i sin genre, det kan jag respektera. Men han kunde skippat dansarnas flagg-kjolar, det blev en aning för mycket.
17 mars, 2008 kl 7:11 e m
En aning för mycket?! Fast tänker man Killing-perspektiv kan man snarare se det som pricken över i ;-) Det jag undrar är om de verkligen sansade sig där eller om de faktiskt kom på mer att fläska på med. Riktigt säker kan man inte vara…
För övrigt tycker jag också att Christer verkar vara en hyvens kille, men man måste likväl kunna få kritisera en hiskelig låt.
17 mars, 2008 kl 7:12 e m
”faktiskt _inte_ kom på mer”, skulle det vara. Lite mer begripligt då.
19 mars, 2008 kl 3:06 e m
Tack Ingemar!
Äntligen en vettig röst angående detta spektakel.
Är så trött på denna ”festival” att jag kräks.
Om man (oh, hemska tanke!) skulle tvingas lyssna på dessa låtar så får man verkligen lust att istället sätta på ”Marie i rummet” med den goa punkgruppen Jävlar anamma (från den eminenta staden Göteborg, en stad med många musikskatter), eller varför inte köra på med Slipknots ”Duality” när man ändå är igång och är anti!
Så här fick ni litet musiktips från mig.
Jag säger som sillstryparn. Schlagerartisterna är lika döda som sillkonserver.
Tack för ordet!
20 mars, 2008 kl 1:20 e m
Jag igen. Jag varnar alla som inte älskar pubertal humor, ni kan sluta nu. Ni som inte har lika sofistikerad musiksmak som mig kan oxå sluta, för ni kommer inte att hänga med ändå.
Ja, jag kan förklara vad jag menar med det jag skrev ovan. Ja, den där komikern som är med han borde säga som Marie säger när han stiger på scenen (hi hi).
När man ser det så får man precis som Slipknot lust att slita ut sina egna ögon för att få slut på eländet.
Förresten, har ni tänkt på att Kristian Luuk på engelska blir Kristet Utseende. Halleluja! Greppa era toaborstar och höj dom högt i luften!
Hejdå från en störd bibliotekarie!
25 mars, 2008 kl 1:01 e m
Att se Christer Sjögren lidelsefullt bröla fram ”I love Europe” är plågsamt av två anledningar.
1. Låten, som mycket väl kan vara den skickligaste kombinationen någonsin av allt som jag tycker är riktigt, riktigt dåligt i musikväg. Sällan har jag hört något som är så helgjutet skitkasst på alla upptänkliga plan. (möjligen tävlar låten om förstaplatsen med någon av Tomas Ledins eller Carolas skapelser)
2. Christers framförande av låten. Hans patetiska försök att vara lojt glimten i ögat-grå tinning-sexig på Dean Martin-manér går om intet på en nanosekund, och när han får kontroll på warpdriften igen har han för länge sedan passerat gränsen till irriterande letargisk kabaret-föredetting med las vegas-elviskomplex.
Sammantaget: NEJ, Christer. N E J.
14 april, 2008 kl 6:46 f m
Tänk, när jag läser era kommentarer om musik så kommer jag osökt att tänka på min bibliotekarieutbildning på 70-talet. Då delade vi in böcker i god litteratur och dålig litteratur, s k kiosklitteratur. Vi tog på oss rollen som dem som visste bäst, de stora smakdomarna. Nu har vi fjärmat oss från detta och köper gladeligen in det mesta som önskas. Men fortfarande så vet vi bäst, eller hur? De människor som älskar Christer Sjögren måste väl vara patetiska stackare? När ska vi erkänna att smaken är som baken, delad? Orsaken till att det finns så många litterära stilar och musikstilar är nog för att folk helt enkelt TYCKER OLIKA!
Några tankar från Anngerd