Willy Kyrklund ur tiden

Willy Kyrklund gick ur tiden ungefär i samma stund som Michael Jackson. Willy är inte den som har gjort stort väsen av sig i livet så därför inte heller i detta ögonblick, men både Willys och Michaels verk kommer att leva vidare. Det borde de göra. Nu lämnar vi Michael för detta ska handla enbart om Willy, en anspråkslös författare med en sparsmakad utgivning men av stor vikt. Passa på nu och läs honom, säkert sätter man upp hans dramatik på olika håll till hösten, läs hans korta berättelser och romaner. Hans ämne var människan och hans blick var skarp som en höks!

www.fotoakuten.se

/Annika

Lästips: SAMTID & FRAMTID

Skönlitteratur, oavsett om det är romaner, poesi eller pjäser säger mycket om den tid de blivit skrivna i, vad som rör sig på agendor och i huvuden på dem som levde då… Fingret sätts på attityder, tendenser, rådande ideal, hur vi upplever den tid vi lever i, hur vi vill vara, vår livsstil, våra våndor och glädjeämnen, mentalitet, vilka förväntningar vi har på oss själva och andra. Kort sagt, vilka likriktningar som är på modet. Och också vad som händer i vårt land och i världen och hur det påverkar oss.

Jag har läst några samtidsromaner från båda sidor sundet, Öresund, och så en från Norrland, som finns i pocket:

Amanda Svensson: Hey Dolly. Det här är en originell debutbok om en egensinnig ung kvinna i Malmö som går sin egen väg men som absolut är beroende av andra fast det tar tid för henne att upptäcka hur och varför. Hon heter Dolly och påminner mig om flickan Diva i boken av Monika Fagerholm. En annan ung kvinna som ännu inte har stelnat i formerna, som så lätt händer när man blir äldre och anpassad. Båda har ett eget och spännande språk. Visserligen uttrycker sig Amanda Svensson lite väl för explicit för att jag ska kunna rekommendera boken till min mamma men hon skriver trots allt med finess, svärta och humor. Hon leker med tankar och meningar, förvånansvärt vuxet för att vara så ung. Poetisk om än lite rå i tonen.

Marjaneh Bakhtiari är dotter i en invandrad  familj från Iran och har skrivit två uppmärksammade och mycket välformulerade böcker…där hon inte direkt gör upp med ämnet invandrare kontra svennar eller svenskhet, det kanske inte går att ringa in eftersom det finns så många variablar, men hon står väl förankrad med fötterna i flera läger och synar fenomenet från olika håll och hon gör det med humor!

Marjaneh Bakhtiari: Kalla det va fan du vill. Huvudpersonen Bahars föräldrar har kommit till Malmö från Iran och gör verkligen sitt yttersta för att förstå svenskarna, språket och lära sig svensk kultur. Hennes mamma bjuder hem alla i ett hopp om att knyta band men ingen bjuder inte tillbaka. Välvilliga lärare och andra försöker också bjuda till men situationerna med missförstånd blir både komiska och ibland pinsamma. Bahar blir ombedd att representera invandrarungdomarna i TV och förargas över att alla redan tror att de vet vad hon ska säga, att hon är den stereotyp som de förväntar sig att de alla är. Hon som har bott hela livet i Sverige och umgås med svenskar.

Marjaneh Bakhtiari: Kan du säga Schibbolet? I Bibeln finns ett stycke som beskriver en grupp människor som ska ta sig över en flod som är vaktad. Vakterna ber dem att upprepa ordet “Schibbolet” för att deras dialekt ska avslöja deras tillhörighet vilket är avgörande för om de blir översläppta eller dräpta istället.

När systrarna Parisa och Baran ska resa till Iran för att hälsa på släkten där så förföljs de av rädslan för att de omedvetet ska överskrida lagarna och bli arresterade för någon bagatell. Döm av förvåning när de istället möter ett helt annat land än vad de har föreställt sig; ett där kusinerna visar sig vara gräsligt rika och bor i ett område av Teheran som liknar boulevarderna i Paris, ungdomarna kör runt i stadsjeepar och flirtar hej vilt med killar i taggiga frisyrer, ansiktsoperationer hör till vardagen, alkoholen flöder, kapporna är korta och tjata och sjalarna sitter så långt bak på huvudet att det är ett under att de alls sitter kvar.

När Parisa kommer hem är hon nästan arg på sina föräldrar för att de faktiskt flytt från Iran, men bara nästan, för trots allt så har de ju sina svenska pass och sin frihet. De ungdomar hon har träffat i Teheran har minsann verkat otroligt lyckliga och glada men innerst inne vet hon att deras krampaktiga glädje är en sorts protest mot en regim som kan arrestera en flicka för att hon har stoppat ner byxorna i stövlarna, trots att det har varit modernt hela vintern. Och händer det mer än en gång så förstörs alla möjligheter i personens framtid i landet.

Hur är det att flytta till ett nytt land med ett helt annat språk och kultur än vad man är van vid? Där ingen vet vem du är, vad du har gjort, vilken “status” du har haft tidigare, eller vilken som är din”identitet”, kanske inte ens du själv längre?… Alla känner vi oss lite utanför i det läget och blir bemötta lite med skepsis. Ännu svårare är det för den som är analfabet att erövra och bli förtrogen med att uttrycka sig på ett nytt språk. Det är lättare för den som redan är van att definiera sina tankar och åsikter i språk och skrift. Andra hamnar i stort underläge.

Så över till andra sidan sundet… 

Helle Helle har kallas för Danmarks moderna Hemingway för sitt knappa men exakta språk… Trots detta och vardagligheten i händelserna, som oftast handlar om relationer av olika slag, så är de spännande och smått dräpande. Jag vill hela tiden veta mer. Hennes böcker passar oss som drömde om att som barn kunna göra oss osynliga och smyga in i andras hus och hem och genom böcker tar vi oss också in i hjärnan och under huden.

Rödby-Puttgarden av Helle Helle: Jane är drygt 20 år och bor i Rödby tillsammans med sin storasyster och hennes lilla dotter i en lägenhet. De arbetar båda två i parfymeriet på färjorna mellan Danmark och Tyskland. Det är vardagligt gråslask, kärlek och unga och gamla vänner i ett litet samhälle där man inte gör sig några stora illusioner utan knegar på men drömmer gör man gärna om en man med pengar.

 

Hus och hem av Helle Helle handlar om ett ogift halvungt par som flyttar från Köpenhamn till en mindre ort på landet. Anne har växt upp på orten men i en mycket tillbakadragen familj som få kommer ihåg. Hennes föräldrar är döda. Anne flyttar in i huset några månader före Anders och får lite tid till att upprätta kontakter med nya och gamla bekanta.

Helle Helles böcker är perfekt avkoppling för mig!

Och så drar vi norrut:

Mogen för skrubben av Solja Krapu: Hon skulle bli känd som “hon som varit inlåst i koperingsrummet”. Eva-Lena Eliasson är högstadielärare i Umeå med man och tre barn och känd för att vara omsorgsfull, petnoga och ambitiös. Alltid iklädd praktiska men dyra kläder i diskreta färger, bekväma skor och alltid lika väl förberedd.

En fredagskväll i oktober när den första snön börjar falla har hon cyklat tillbaka till skolan för att dra några kopior inför nästa veckas lektioner för att på så sätt kunna koppla av bättre under helgen. Cykeln parkerar hon utanför Konsumdär hon först komletteringshandlar lite. När hon är inne i kopieringsrummet går dörren igen, den går inte att öppna inifrån för att skolans automatlås har gått igång, rummet saknar fönster och kallas allmänt för “skrubben”. Ingen vet om att hon är där och mobilen ligger hemma på laddning. För första gången på mycket länge för hon en möjlighet, om än ofrivilligt, att tvingas tänka över sin så jäktade och kravfyllda tillvaro.

Vi är nog många som känner igen i oss i duktiga Eva-Lena och Solja Krapu har verkligen öga och ord för det komiska i vardagens slit och släp. Hon har också vunnit Svenska mästerskapen i estradpoesi! Läs också hennes dikter, t ex Jag behöver busschauffören..

 

Det som är skrämmande med bra framtidsskildringar är att man  känner igen sig i dem… fast vi inte är där än. Man känner igen tendenser, teorier och trender som finns omkring oss redan idag men tillspetsade.

Ta tex Never let me go av Kazuo Ishiguro. Till synes är de vanliga elever på en engelsk internatskola. Deras vardag skulle kunna vara just nu men med inslag som alltmer påminner om framtiden. Snart får man veta att de är ämnade ett annat öde. De är föräldralösa, i laboratorier framklonade barn, vars livsmål är att donera organ till oss vanliga människor, så många som det går fram tills att de dör, vanligen i 30-årsåldern.

Än så länge lever just de här ungdomarna i en skyddad tillvaro, ännu ej medvetna om sin uppgift eller sitt utanförskap. Har klonade varelser en själ? Är de att betrakta som levande varelser? Har de rätt till att leva ett humant liv eller kan man lika gärna hantera dem som boskap? Kazuo Ishiguro skildrar dem som vem som helst av oss, fyllda av känslor och tankar, längtan, intriger och drömmar, allt som hör livet till.

Allt för min syster av Jody Picoult: Förr i tiden, särskilt i högre ståndskretsar var det praxis att skaffa ett andra barn i reserv ifall det första skulle råka dö, för att försäkra sig om att få en arvinge som bär släktens namn vidare. Men hur kändes det, att vara nr 2, reserven? Det vet Anna. Hennes storasyster har sedan småbarnsåren haft en ovanlig form av leukemi. Annas embryo valdes ut av specialister för att hon kunde matcha vad systern behövde, en sk “designerbaby”. Anna föddes för att bli reservdelsmännisska och evig donator. Från början handlade det bara om att blod skulle tas från navelsträngen i saband med födelsen, så småningom blir ingreppen fler och större med benmärgstransplantationer, överförda stamceller och så det, som till sist får Anna att söka upp en avdvokat för att få laglig hjälp med att överta rätten till sin kropp, en njurtransplantation. Och det är inget lätt beslut för en trettonåring.

Vill du läsa en tidlös bok?:

Italo Calvino: Den tudelade visconten ; Klätterbaronen ; Den obefintlige riddaren. De finns utgivna var för sig men författaren tänkte sig de tre tillsammans inom temana självförverkligande på gott och ont. Lagom till sommaren har de tre delarna givits ut i en  enda pocketvolym. Fascinerande läsning!

Vill du ha en spännande bok som räcker ett tag? Jag har fastnat för Kate Mosse’s historisa mysterier i södra Frankrike med parallella handlingar i historien och nutid: Labyrinten och Kryptan.

 

/Annika

Klassiker i ny språkdräkt

Klassiker har blivit efterfrågade och fler kommer också i ny översättning vilket är välkommet för det är viktigt att de tillgängliggörs, både genom ett lite moderniserat språk och “snygga” omslag för nya generationer. Det är avgörande för ifall de blir lästa eller inte. Och klassiker har något att säga oavsett tid och vidgar perspektiven så det vore synd.

Nu i dagarna kommer James Joyce omfattande och utsvävande en-dagsuniversum Odysseus i ny språkdräkt. Häromveckan Främlingen av Camus, och dessförinnan På drift av Jack Kerouac , som man lite dumt nog har ändrat titeln på till På väg,  eller Ibsens dramer i nyöversättning av Klas Östergren, för att nämna några.

Och Horace väljer just nu ut en serie klassiker ur nobellitteraturen åt Brombergs förlag. Klassiker ges också ut i pocket och inte bara av Svenska Akademien.

Läste häromdagen att man dessutom märker ett större intresse för de mänskliga karaktärerna i klassiker mer än miljön vilket vara vanligt tidigare. Det allmänmänskliga psyket.

/Annika

Skivor i bilen

”Kasta din bok, Kaaasta din bok”, ljuder Bruno K Öijers rossliga stämma på hög volym genom bilens högtalare där hela familjen sitter tätt ihop-packad, ett fnittrigt uttryck i 4-åringens ansikte; vad är det för märkliga ord som strömmar ut där? Vad säger gubben?

Jag tycker ibland lite synd om mina barn som terroriseras av våra skivor i bilen. De har en tendens att bli kvar lite för länge också, oavsett vad vi tycker om dem. Bruno K Öijer är en av dessa mer svårsmälta.

”Kasta din bok” – numer även en rolig fras för vår snart 5-åriga dotter. Det är ju ganska kul det som sägs: Kasta din bok? – Hur tolka detta när man är en 4-årig bokälskare som vet att man absolut inte ska kasta med böcker? Det har ju dennes bibliotekariemamma talat om, att man ska hantera böcker, särskilt låneböcker, med försiktighet. Absolut inte kasta de omkring sig! Och det är därför det blir så roligt, att det är en metafor existerar inte i en 4-årings föreställningsvärld.

En märklig och troligen för många ganska svårlyssnad skiva som finns att låna på vårt bibliotek (prova helst inte!). Jag hävdar bestämt att Bruno K Öijers lyrik ska läsas och inte lyssnas på (om man inte har möjlighet att se honom samtidigt). Denna åttiotalsskiva är verkligen en flopp, enligt mig, hmpr, dessa märkliga kulturuttryck!

Nu har vi Händels Halleluja-kör i bilen. Snacka om kontrast till Öijer! Men barnen lyssnar med lika öppna sinnen. Var och varannan färd startas med Halleluja, och det kan få den mest i egna tankar försjunkna 6-åring att vakna till liv, den gnälligaste 4-åring att tystna, de argaste två-åringar att skina upp i stora leenden. Trots sin späda ålder sjunger de redan med, särskilt den höga sopranstämman passar deras ljusa söta röster. För att inte tala om storebror (en blivande bas?), som snart lärt sig hela.

Nu åker vi på semester, och laddar bilen inte bara med musik av varierande slag, utan även ljudböcker för stora och små. Det är det perfekta sättet att få tiden att gå när man har många barn i bilen och långt att åka.

Halleluja!

Och Glad sommar!

/Carin S

Sommar = Agatha Christie

När sommaren kommer smygande börjar jag längta efter att läsa Agatha Christie. I vanliga fall läser jag inte särskilt mycket deckare, jag gillar inte att bli skrämd, och jag är inte alls speciellt förtjust i mordgåtor som utspelar sig i nutid. Men det är något visst med Agathas Christies böcker. Det är en stämning i dem som passar perfekt med mitt somriga semestertillstånd.  England under första halvan av 1900-talet. Tedrickande damer och herrar som till och med mördar på ett belevat sätt. Listiga detektiver som smuttar på en kopp kaffe eller glas likör samtidigt som de fogar pusselbit efter pusselbit av mysteriet samman tills motivet avslöjats, den skyldige erkänt och allt ställts tillrätta. Nog kan dessa luttrade detektiver uppröras ibland, bli indignerade eller känna avsky för förrövarens nedrighet, men oftast betraktar de omvärlden med ett jämnmod som får mig att slappna av i soffan eller hängmattan. Det är inte så farligt trots allt. Men ändå tillräckligt spännande för att jag ska vilja veta hur det går.

Många moderna läsare kan nog uppleva Agatha Christies deckare som rätt så mossiga, men det är just det mossiga som jag gillar! Att böckerna har några år på nacken gör dem också intressanta på mer än ett plan; de är nämligen fyllda av fördomsfulla åsikter och uttryck, som någon vettig människa idag aldrig skulle sätta på pränt. Man kan som nutida läsare förfasas och samtidigt klappa sig själv på axeln för att man ändå är lite vidsyntare än de var på Agatha Christies tid, åtminstone så som hon skildrar den.

 En annan positiv sak med Agatha Christies deckare är att de finns i så stor mängd! På bibliotek brukar de finnas i långa rader, och på antikvariat brukar jag alltid kunna fynda ett exemplar oavsett på vilken ort jag befinner mig. I sommar kan man dessutom se Agatha Christies hjältinna miss Marple lösa mysterier på fyran varje onsdagkväll. Härligt!

Själv föredrar jag dock Agatha Christies andra huvudperson, Hercule Poirot, framför den lite mindre självgoda miss Marple. Jag gillar nämligen att han är så ogenerat övertygad om sin egen storhet. Hans omgivning må uppfatta honom som en knasig liten man med underliga idéer, men själv upplever han sig som ett levande underverk med en oerhört stilig mustasch. Mycket avundsvärt, anser jag! En smula av den inställningen hoppas jag smittar av sig på mig under semestern. Jag tror nämligen att många av oss skulle må bra av att bli lite mer som Hercule Poirot.  

/Elin

Valår världen över

Det pågår alltid ett val någonstans och det som för oss är rubriker kan innebära en omstörtande revolution i ett annat land, eller inte. Och vi muttrar över vem som ska få den äran att representera Sverige i Bryssel…

Nu är Iran i hetluften, ett stort land med stor befolkning och djupa klyftor mellan fattiga och rika, starkt troende och fritänkare, högutbildade och analfabeter, män och kvinnor och barns rättigheter.

Under de senaste åren har man gläntat på dörrarna i böckernas värld, bl a flera romaner ger en god bild av situationen i landet, tom självupplevt i serieform av Marjane Satrapi. Albumen om hennes egen uppväxt i Iran, revolutionen, krigen och flykten till Schweiz har blivit film: Persepolis

  

Fateme Behros: Fångarnas kör (2001). Om att gifta sig för att få frihet och komma till en helt annan kultur och anant klimat.

Marjaneh Bakhtiari: Kalla det vad fan du vill (2005). Författarens föräldrar har flytt från Iran för att ge sina barn ett annat liv men svenskarna är banne mig inte lätta att förstå sig på…

 

Yasmin Crowther: Saffransköket (2006). Maryam har växt upp i gränstrakten mellan Iran och Afghanistan. Sedan flera år bor hon i London, är gift och har ett barn. Efter en dramatisk händelse blir hon tvungen att resa tillbaka till Iran för att försöka förstå och göra upp med något.

Anne Tyler: Och var hör du hemma? (2007). Två familjer i Baltimore, USA möts för första gången på flygplatsen i samma ärende; de har adopterat var sin flicka från Kina. Den ena familjen kommer från Iran.

Meg Mullins: Matthandlaren (2007). En matthandlare från Iran har flytt till New York efter att hans väveri gått under i en jordbävning. Hans fru är kvar i iran och skickar mattor som han säljer dyrt på Manhattan. Han längtar efter att hans fru ska komma till USA men förälskar sig i en annan.

Marjaneh Bakhtiari: Kan du säga Schibbolet? (2008). Inte trodde flickorna att det fanns de som är så rika, som dricker så mycket Coca-Cola och alkohol och festar och flirtar hej vilt med killar i spretiga frisyrer från sina cityjeepar i Teheran? Varför ville deras föräldrar ta dem bort från det här?

Kader Abdolah: Huset vid moskén (2008). Tre familjer bor sedan 800 år tillbaka i staden Senaja i Iran, i samma hus vid moskén.

 

Anita Amirrezvani: Flickan som vävde sidenmattor (2008). En flicka visar stor talang i att knyta mattor. När fadern dör flyttar hon till släkten i storstan men hindras i “karriären” av att hon är kvinna.

 

Fler filmer med svensk text:

Offside – i Iran är kvinnor tvungna att gå utklädda för att få se en fotbollsmatch.

Valdagen – en iransk roadmovie.

Varför inte avrunda med några tidlösa och platsoberoende klassiker på samma tema?:

George Orwell: 1984

Kurt Vonnegut: Slakthus 5

Ray Bradbury: Farenheit 451

/Annika

Bibliotek på nya och kanske lite oväntade platser!

Jag gillar tanken med bibliotek på nya och gärna lite oväntade platser! Två exempel på bibliotek på nya platser är Sturebiblioteket och Högdalens nya bibliotek, i Stockholm. De ligger båda två i t-banestationer. Nästa gång jag är i Stockholm planerar jag att besöka Sturebiblioteket. Jag tycker att det är en lysande idé att ha bibliotek i närheten av tågstationer. Många människor läser extra mycket just när de är på resande fot. En kollega sa till mig (halvt på skämt?) att vi kanske skulle börja med Tågbibliotek. Jag har tänkt en hel del på det där och tycker att det är en riktigt bra idé. Man skulle kunna göra om en halv tågvagn till ett bibliotek. Där kan resenärerna låna en bok på resan och lämna den när de åker tillbaka. Man skulle isåfall kunna bygga om några stycken tåg med biblioteksvagnar så att inte låntagarna är tvungna att åka med exakt samma tåg som sist. Visst låter det ganska häftigt?

 Nu när sommaren är här kommer Råby bibliotek vara på en ny plats några dagar i veckan, nämligen på Fredriksbergsbadet. Det är ett samarbete mellan fritidsgården och biblioteket på Råby. Förra året var första gången som vi flyttade ut till Fredriksbergsbadet och blev Badbiblioteket. Det var väldigt roligt att möta låntagarna i en annan miljö och vi fick många positiva kommentarer. I år kommer vi återigen att fylla våra resväskor med bilderböcker, pocketböcker, tidningar och annat som vi tycker passar att läsa vid badet – sedan rullar vi iväg med våra väskor. På badet kan sedan badgästerna läsa medan de ligger och solar eller passa på att låna med sig något hem. Om du är nyfiken på Badbiblioteket så kan du träffa mig eller någon av mina kollegor på Fredriksbergsbadet tisdagar klockan 10.00-11.30 och onsdagar klockan 13.00-15.00 under perioden 16/6-8/7. Välkomna!

/Linda

Att se på världen med ett barns förundran

En sak som man inte riktigt har koll på som barn är att det finns något som heter “naturlagar” och som liksom anger förutsättningarna för vad vuxna människor tycker är “normalt” eller “omöjligt”. För ett barn är det lika märkvärdigt att pappas skägg växer ut igen varje dag som det vore om grannens riesenschnauzer skulle flyga förbi utanför fönstret på 8:e våningen (i horisontell riktning alltså, inte vertikal…).

Med ålder och erfarenhet är det dock oundvikligt, och ibland även livsavgörande, att man börjar ta en del saker för givna. Till exempel är det rätt väsentligt för överlevnaden att så snart som möjligt begripa att omgivningen INTE försvinner när man håller för ögonen. Det vore ju ganska förödande om man skulle råka ut för ett rån eller hamna mitt i en sammandrabbning mellan två huligangäng och rådigt försökte åtgärda situationen genom att blunda.

Dock, av ren slentrian börjar vi nog i största allmänhet ta det mesta för givet alldeles för fort. Och det är synd tycker jag. Jag menar, håll med om att en av de största gåvorna man kan ha är att vara lättroad! Att åka hiss och plötsligt börja fundera över hur sjutton det är möjligt egentligen att konstruera en sån grej. Eller att sitta framför datorn och inse att man den senaste kvarten fascinerats över att pilen rör sig på skärmen när man rör musen, att man kan komma till andra sajter genom att peka på ställen på skärmen med en plastgrej man för runt på bordet, ja, att det över huvud taget FINNS sajter att gå in på!

Den norske författaren Jostein Gaarder är en mästare på att förmedla den här känslan av förundran inför världen. Hans böcker genomsyras av filosofiska funderingar och små utläggningar om hur fantastiskt det är att vi över huvud taget knallar runt på den här planeten. Eller det är snarare meta-funderingar; han påminner oss om att det faktiskt ÄR fantastiskt, oavsett om vi blivit vuxna, vana vid världen och inte ser det förunderliga längre eller om vi ser på den med ett barns ögon.

Gaarder blev internationellt känd i början av 90-talet med Sofies värld (1991), som är en odyssé genom filosofins historia i romanform. Ramberättelsen handlar om flickan Sofie som får lektioner i filosofi av en mystisk herre vid namn Alberto. Det kanske inte låter så upphetsande men skenet bedrar å det grövsta. När boken nådde sin vändpunkt blev jag så otroligt förbluffad att jag inte hade blivit mer förbluffad ens om någon hade presenterat giltiga bevis för att wrestling är på riktigt!

Även om Sofies värld är ett mästerverk så tycker jag ändå att Spelkortsmysteriet (1990) är ett strå vassare. I denna bok blandas fantasi och verklighet friskt när pojken Hans Thomas tillsammans med Farsan ger sig ut i Europa för att leta efter mamma Anita som lämnade familjen flera år tidigare. Under resans gång inträffar en rad märkligheter men förutom det är Farsan en filosof av rang:

“Visste du”, fortsatte han, “att man just har upptäckt en mystisk planet med flera miljoner intelligenta varelser som traskar omkring på två ben och tittar på sin planet genom två levande linser?”
 Jag var tvungen att medge att det var en nyhet för mig.
“På den lilla planeten finns ett komplicerat nät av vägar, där alla dessa smarta typer rullar omkring i färgglada vagnar.”
“Är det sant?”
“Yes sir! Och på denna planet har dessa gåtfulla kryp byggt jättestora byggnader som är mer än hundra våningar höga. Och under dessa byggnadsverk – har de grävt tunnlar, som de kan susa fram genom i något slags elektroniska saker som går på skenor.”
“Vet du det säkert?” frågade jag.
“Javisst, alldeles säkert.”
“Men… varför har jag inte hört talas om den planeten förut?”
“Tja”, sa farsan, “för det första är det inte så länge sen den upptäcktes. Och för det andra tror jag inte att någon annan än jag har upptäckt den.”
“Var ligger den?”
 Farsan trampade på bromsen och styrde in till vägkanten.
“Här“, sa han och slog handen mot instrumentbrädan. “Det är vi som är den mystiska planeten, Hans Thomas. Och vi är två såna där smarta typer som rullar omkring i en röd Fiat.” 

Förutom dessa praktverk har Gaarder gett ut flera barn-, ungdoms-, och vuxenromaner. Några av dem är:

Maya (1999) som handlar om en evolutionsbiolog som tillbringar millennieskiftet på en liten ö vid datumgränsen i Stilla havet. Här stöter han på ett spanskt par som har en hel del att tillägga vad gäller tillvarons beskaffenhet. Konstnären Francisco de Goyas tavlor Den nakna Maja och Den klädda Maja blandar sig i handlingen på ett oväntat sätt.

I en gåtfull spegel, (1993) där den döende flickan Cecilia och ängeln Ariel tillsammans utforskar vad det är att vara människa. Cecilia är givetvis nyfiken på den himmelska existensen, men Gaarder vore inte Gaarder om han inte, utan att man riktigt märker det, lyckas vrida till det så att boken egentligen handlar om hur makalöst och speciellt det är att vara människa.

Jag ser Gaarders böcker som en hyllning till den barnsliga fantasin, men i Cirkusdirektörens dotter (2001) reflekterar han över fantasins baksida. Huvudpersonen Petter har på grund av sin ovanligt livliga fantasi gått från att vara ett ensamt barn till att vara en ensam man. Han upplevs av omvärlden som provokativ och något snobbig men väljer även själv att dra sig undan då han tycker att andra människor är begränsade i sitt sätt att tänka. Petter försörjer sig genom att sälja romanämnen till författare med idétorka och nu börjar han oroa sig för att någon av dem ska få för sig att göra processen kort med honom. Därför beslutar han sig för att skriva sitt livs historia som tillsammans med alla de kontrakt han upprättat genom åren ska tjäna som en sorts livförsäkring. I denna historia ingår förstås en del av alla de berättelser som Petters fantasi givit upphov till, och ja, man kan ju inte säga annat än att här är det någon som har en sprudlande aktivitet i hjärnan…

Jag väntar med spänning på nästa bok av denne norske tänkare!

/Maria B

Lennart Hellsing 90 år!

Låt sommarens resa gå till Hellsingland!

Det är trevligt där. Klokhet och lekfullhet är en god kombination. Jag älskade sångerna (de av Knut Brodin från 50-talet som jag växte upp med och Lennarts fru Yvonne Lombard som Kusin Vitamin), rimmen, ramsorna, underfundigheterna och leken med orden och perspektiven på tillvaron.

   

Jag tror att Hellsing öppnar för en vana att ta till sig poesi, ja konst och musik också, det finns mycket rytm i ramsorna! När jag senare i livet läste och fastnade för poeten Ann Jäderlund kom jag faktiskt att tänka på Hellsing. Hellsing har också skrivit poesi för vuxna med mycket humor.

“Sakta jag rullar ditt huvud varsamt i mina händer. En sömnig liten melon full av underbara ting…”

Jag sjunger mycket Hellsing för mina barn. Han har flera korta, kluriga visor med knorr som det är lätt för små barn att lära sig.

“Hund och katt och råtta

lekte tafatt i en grotta

Hunden såg upp, katten såg ner

och råttan såg ut som en åtta!”

Och så älskar de Sjörövarfilmen, gjord efter Hellsings Sjörövarbok. Filmen finns på Bästa Knattefilmerna 2  (Svenska Filminstitutet utg.) och verserna sjungs av Per Myrberg, så bra! Och den nakna damen, flaskorna med rom etc? Ja, det hör ju livet till. Det är lika bra att barnen vänjer sig på detta chosefria sätt! :-)

Till sist, vet inte riktigt om detta är Hellsing, men jag minns den från Barnens Skattkammare och den är sannerligen i hans ANDA:

“När jag sist kom ner till Rom

satt en valfisk fet och from

i ett träd och sjöng latin.

Underbar var melodin.

Och som klockor ljöd hans röst.

Steg ur lyckligt valfiskbröst!”

/Annika

I Floras rike

När jag var barn var jag en bokslukare av stora mått, men min håg gick sällan till faktaböcker.
Några undantag fanns, t ex Djurens värld, där jag särskilt älskade den del som hette Levande paradoxer. Jag tyckte också om den stora Läkarboken vi hade hemma med alla bilder på hemska utslag och sårnader.

 Men det fanns ett undantag till, en bok som jag älskade på riktigt. Det var Björn Ursings Fältflora. Detta var en bok som jag studerade riktigt noga och jag försökte lära mig så många latinska namn på växter jag bara kunde. Och tänk de finns kvar i mitt minne, fastän jag glömt så mycket annat, Taraxacum vulgare, Pulsatilla vernalis,  visst låter det fint! Växtbeskrivningarna var som musik i mina öron: ”helbräddade”, ”basala blad trådlika”, ”grovtandade, ”foderblad” ”svepeskål”, ja ni hör ju själva hur vackert det låter.

 Vissa växter beskrevs som mycket giftiga och bredvid dem ritade jag ett kors. Jag kryssade också för alla växter som jag sett i verkligheten och det blev en hel del så småningom.
Fortfarande så stirrar jag ner i marken när jag är ute i naturen eller tittar mig omkring varsomhelst där det finns växter. Mycket spännande kan det vara att titta på växter utomlands, då har jag inget namn, men kan gissa vilken familj växten tillhör. En del människor har ”svampögon, eller fågelögon”, ja, nog känner jag igen en hel del sådant också, men mina ögon de är för evigt programmerade att titta på det gröna, ”är den månne parbladig eller lansettlik”?

 Nu finns flera andra möjligheter att studera växter än att bära en tummad flora i handen, tekniken ger oss nya möjligheter. På nätet kan du hitta Digiflora där du genom att välja olika egenskaper kan komma fram till vilken växt du ser. Du kan välja blomfärg, växtens höjd och även blommans symmetri. Radiärsymmetrisk, var ett nytt ord för mig!

 Du kan även använda Den Virtuella Floran där du i innehållsförteckningen kan hitta t ex Landskapsväxter, giftiga växter eller växter som saknar klorofyll.

Trevlig sommar i Floras rike!

Anngerd