På återseende!

Under 2013 kommer Västerås stadsbibliotek att få en ny webbplats. Vår förhoppning är att den ska bli enklare, snyggare och bättre än vår nuvarande och arbetet med den pågår för fullt.

Det blir med andra ord många förändringar och en av dessa är att vi kommer att säga hejdå till den här bloggen. Blogga kommer vi säkert göra i framtiden, men inte här och inte nu. Vi har bloggat i många år nu och kommer att sakna våra läsare men vi vet att vi alldeles säkert ses i andra sammanhang! Från och med 2013 kommer denna blogg alltså inte att uppdateras mer men vi låter den finnas kvar ett tag – den innehåller trots allt sju år av blogginlägg och kommentarer.

Tills vidare önskar vi er alla ett gott nytt 2013 och hoppas att vi får tillfälle att fortsätta dela med oss av våra boktankar och få ta del av era, antingen på något av våra bibliotek eller på vår facebooksida.

På återseende!

/ de bloggande biblioteksarbetarna i Västerås

Han berättar för oss!

Jag har själv ställt mig lite frågande till Mo Yans nobelpris i litteratur. Det finns så många fantastiska författarskap att välja bland, varför måste man nödvändigtvis välja en författare som inte tydligt tar ställning mot förtrycket som pågår i hans eget hemland?

Så läste jag Mo Yans nobelföreläsning och blev så berörd av den och försöker förstå vad han försöker att säga: Jag är berättare, nu vill jag berätta en historia för er

Han berättar om sin barndom i en avlägsen socken i Gaomi, om sin familj, sina bröder och systrar, han berättar om sin mor som lär honom vad som är rätt och fel, han berättar om förtryck, om svält, om lidande.

 Och så tänker jag: han berättar för oss!

Jag tänker också att jag inte vet så mycket om hur det är att växa upp i en diktatur. Hur skulle jag påverkas av att svälta under en stor del av min barndom? Hur skulle jag göra om jag kom från väldigt enkla förhållande med en brinnande lust att berätta, och den enda vägen ut gick genom partiet? Vilka val har jag egentligen? Vilken kamp skulle jag föra? Kanske genom att berätta?

Allt detta tänker jag och så blev jag extra glad när Li Silfverberg ifrågasätter den rätt så ensidiga kritik som riktats mot Mo Yan sedan han tilldelades nobelpriset i litteratur:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kritikerna-ger-inte-mo-yan-en-chans

Låt honom vara!, vill jag utropa: Läs hans böcker! Där berättar han!

Carin S

Nu är det jul igen, snart…

Har du börjat tröttna redan? Det är inte konstigt i så fall, den första julmusten såg jag i affären i slutet av oktober,  juldekorationerna har glittrat i många veckor redan. Adventsstjärnor och ljusstakar lyste i fönstren ett par veckor före första advent och nu har min granne klätt sin julgran.

Ja, jag vet att jag är gnällig!! Det angår inte mig om folk klär sina granar redan i augusti eller när det passar dem.

Men en del av grejen med advent och jul är väl att man firar det när det är dags?? Eller har jag fel?

Man måste väl kunna vänta och längta lite? Det är inte konstigt att julpyntet åker ut redan före nyår och att man äter semlor och tror att våren snart ska komma! Men hallå!!! Vi har vinter i Sverige, en bit fram  i mars, så är det.

Nu ska jag vara nostalgisk och berätta om min barndom. Då kom inte lådan med julpynt fram förrän den tjugotredje, ja, det var sent, det tycker jag också nu. Men mängden julpynt som vi hade är nog bara en bråkdel av vad jag har nu….

Men när julen väl hade börjat så varade den länge, inte till påska, men en bra bit in i januari.

Januari var en månad full av julgransplundringar, julgransdanser som vi sa på mitt tungomål. Tänk vilken förväntan jag kände inför dessa så enkla kalas, med saft och kakor och godispåsar. Men vi LEKTE! Det var viktigt! Man fick vara hemma hos varandra och se hur alla bodde och smaka på alla sorts julkakor och titta på alla granar.

En av de häftigaste tillställningarna var Köpmännens julfest i Folkets hus! Dit var alla hagforsbarn inbjudna. Där bjöds på film och uppträdanden och roliga lekar och tävlingar!

Och så fick alla barn en påse med hem.

Ok, det är inte 60-tal nu. Det är ett nytt sekel och vi kan inte återvända till barndomens idyll. Men ändå!

Spara lite på julfirandet, än är det några veckor kvar. Tänk också på att julen är lång, den består inte bara av julafton. Ge dig ut i morgonkylan och gå till en julotta eller ta en skidtur om vädret tillåter. Själv älskar jag dagarna och veckorna efter jul, när julmat och godis fortfarande finns kvar och jag kan sitta vid granen och njuta medan nötskalen sakta ramlar ner på golvet och dammet lägger sig över pyntet.

Och glömt för allt i världen inte bort att läsa julklappsböckerna! Du får säkert nya nästa jul!

Anngerd

Trygghet full av möjligheter

När spelfilmen först kom trodde många att böckernas tid var förbi. Nu när var och varannan människa har Internet i mobilen hörs liknande röster om det fysiska biblioteket. Det talas om e-böcker. Det talas om ljudböcker. Det ifrågasätts huruvida någon människa i längden kommer att ha ett intresse av att läsa böcker i sin klassiska, fysiska form och huruvida bibliotekarier kommer att behövas ifall detta behov försvinner.

Visst har vår yrkesroll förändrats, det kan jag inte förneka, men bilden av bibliotekarien som en dammig inventarie, lika orubbad av tidens tand som de uråldriga böckerna runt omkring henne är nog primärt en bild som hör fördomar och fiktion till. Om du arbetar inom branschen så vet du att förmågan att ta till sig förändringar nästan är en förutsättning för att överhuvudtaget kunna arbeta som bibliotekarie. Däremot tror jag personligen aldrig att de fysiska böckerna helt kommer att dö ut.

 Böcker är kärlek. Böcker är symboler. Böcker är en vän i sin fysiska form. Jag har tappat räkningen på hur många gånger det hände att studenter som kom till universitetsbiblioteket, där jag arbetade tidigare, frågade efter den fysiska boken när jag nämnde att verket de sökte fanns som e-bok. De gillade inte att läsa på nätet, sade de, tyckte bättre om att ha den fysiska boken. Då gällde detta ändå studenter som var väl medvetna om den moderna informationsålderns teknologi. De var väl införstådda med läsplattans och iPadens existens. De flesta av dem ägde en smartphone. Men det var någonting med den fysiska boken som ändå kändes bättre. Kanske någonting som tryggt, välbekant och handfast?

Många människor upplever att vi lever i ett samhälle där vi blir mer och mer anonyma inför varandra. Vi distanserar oss. Kanske gäller den ökade distansen då även relationen mellan människor och ting. Vi behöver inte gå till den fysiska affären för att köpa föremålet vi eftertraktar och vi behöver aldrig se pengarna vi betalar det med. Kanske är det då någonting vi önskar oss av böcker – närhet. Någonting som vi kan hålla fast i och som inte kan tas ifrån oss.

Cicero sade en gång att han aldrig haft ett problem som inte en timmes läsning hade kunnat lösa. Nu är jag kanske inte beredd att gå riktigt så långt, men om varje bok är en ny värld och nya möjligheter, vad är då ett bibliotek annat än möjligheternas rum. Berättelsen är din egen. Det är du själv som äger och skapar kunskapen. Vi finns här för att hjälpa dig att öppna dörrar. Så detta är mitt jobb i sin innersta kärna: Dörröppnare! Trots sin enkelhet tycker att det är en ytterst trevlig yrkestitel!

/Lina W

Novembertankar

En gång när jag var ung berättade  min mamma för mig att hon träffat en bekant som sagt att november var hennes favoritmånad. Det var väldigt svårsmält tyckte jag då. November, nej usch, grått och mörkt.

Många år har gått sedan dess och jag har omvärderat denna så föraktade månad. Detta har kommit mer och mer de senaste åren. I år är det en helt perfekt november. Grått, lite regn, milt och fuktigt. Och så plötsligt en dag, precis som i skrivande stund letar sig solens låga ljus in genom fönstret och världen blir som förgylld.

Jag tror att vi behöver novembers gråhet och vila inför den stundande och pråliga december.

Som en kollega en gång sa så klokt: väntan på väntan. Jag tror att den stressade och uppe-i-varv moderna människan har behov av vila och kontemplation. Visst är ljuset i avtagande och dagarna mörka och korta, men behöver vi göra så mycket hela tiden?  Nu är tid för att läsa böcker, det är inte för inte vi har bibliotekets VIP-kväll den här månaden. Just nu innan julens förberedelser tar vår tid i anspråk. I december är ofta mycket inbokat, det kan vara avslutningar och diverse julfester, julklappsköp och julbak.

Så njut av den stilla november, de dagar som är kvar. Låna en bok, kryp upp i soffhörnet och låt tankarna på allt som måste göras försvinna.  Kanske blir november också din favoritmånad till sist.

Ett litet boktips:

Tove Janssons underbara bok: Sent i november.

Anngerd

Teknikens härliga under

Har du vågat dig på de nya automaterna?

Egentligen blev det inte så märkvärdigt med dem, visst kan man nu återlämna sina böcker där också och visst kan de läsa en hel hög med böcker på en gång, men det riktiga lyftet blev något annat, nämligen bordet till sökdatorn. Har ni fått det här nu? det är ju toppen! har många utbrustit. Inte alls har vi sagt, denna sökdator har funnits i flera år (och sett ut så här alldeles för länge, har vi tänkt, men det är en annan fråga).

Så vad hade vi gjort? Jo, vi hade äntligen fått tummen ur och köpt in ett höj- och sänkbart bord. Numera ser det  hela ut så här. Det revolutionerande är alltså att man kan stå och söka efter böcker och vi kan stå bredvid och visa. Teknikens under i all sin enkelhet.

Men det bästa av allt är att det är så trevligt att stå sida vid sida och tillsammans titta på hur man kan fixa saker själv. Det blir ganska många härliga boksamtal under tiden också, sånt är alltid roligt.

Heja för mer teknik!

/Karin H

Hur många pocketböcker får plats under din madrass?

Jag har just läst Jeanette Wintersons väldigt intressanta biografi Varför vara lycklig när du kan vara normal, och det är så många ställen jag vill citera för att det är så välskrivet, och så mycket kring boken man vill prata om för att det är så märkliga händelser och människor hon skriver om.

Bland annat hur hon gömmer pocketböcker under madrassen, då hennes frireligiösa adoptivmor varken släpper skönlitteratur eller folk över tröskeln: ”Alla med en enkelsäng i standardstorlek och en uppsättning pocketböcker i standardstorlek vet att det får plats sjuttiotvå böcker per lager under madrassen. Gradvis började min säng att synbart bli allt högre, som en Prinsessan-på-ärten-säng, och snart sov jag närmare taket än golvet.”

Förmodligen är boken extra intressant för en bibliotekarie; dels inblickarna i det offentliga biblioteket i Accrington vid denna tid och kanske särskilt den Engelska litteraturen på prosa A-Z, som Jeanette läser sig igenom. Men också för att det är skönlitteraturen och böckerna som spelar en sådan stor och viktig roll för Jeanette Winterson som barn – det är genom böckerna hon lever och skapar ett liv, så småningom som en av Storbritanniens främsta författare.

I övrigt genomlider hon en fullständigt kärlekslös barndom, hon blir ofta utelåst på trappan över natten när hon gjort något dumt i moderns ögon, när mjölkbilen kommer på morgonen dricker hon ur hela mjölkkannan för att jävlas ännu mer, sen går hon till skolan. Hon är ständigt ensam, hennes mor talar om Apokalypsen och klistrar uppbyggliga maningsord över hela huset. Ibland är de roliga, som det på dasset: DRÖJ INTE FÖR LÄNGE MED HERRENS GÄRNINGAR”

Porträttet av modern är obeskrivbart faktiskt, man skrattar ibland och så gråter man lite och så står man som helt mållös inför denna, i religionens namn, fullständigt tokiga kvinna.

Självklart hittar modern tillslut de gömda pocketböckerna under madrassen och ställer till med ett bokbål ute på gården. Då bestämmer sig Jeanette för att ”det som finns på utsidan kan tas ifrån en när som helt. Det är bara det som finns inom en som är i trygghet” Och så börjar hon memorera text:

”Jag hade rader inom mig – en sträng av ledljus. Jag hade språket.”

Det är så vackert skrivet!

/Carin S